Svenskt Diplomatarium i Riksarkivet

Svenskt Diplomatarium i Riksarkivet Svenskt Diplomatarium publicerar och tillgängliggör medeltidsdokument (diplom). Dessa finns bevarade antingen som original på pergament eller papper eller i form av senare avskrifter. Svenskt Diplomatarium är en enhet på Riksarkivet.
Svenskt Diplomatarium publicerar och tillgängliggör medeltidsdokument (diplom). Dessa finns bevarade antingen som original på pergament eller papper eller i form av senare avskrifter. Svenskt Diplomatarium är en enhet på Riksarkivet. Svenskt Diplomatarium (Diplomatarium Suecanum) is the national edition of Swedish medieval charters.

En av våra medarbetare har på annan håll publicerat en skrift om Florenslängden, den äldsta förteckningen över de svensk...
23/04/2020

En av våra medarbetare har på annan håll publicerat en skrift om Florenslängden, den äldsta förteckningen över de svenska biskopssätena.

Läs hela här: svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1992473

Bin och humlor börjar vakna nu i vårsolen! Från 1200- och 1300-talen finns tre brev som handlar om bi-jakt i Småland.I j...
15/04/2020

Bin och humlor börjar vakna nu i vårsolen! Från 1200- och 1300-talen finns tre brev som handlar om bi-jakt i Småland.

I januari 1268 skriver abboten Nils i Nydala kloster i Småland att klostret gjort ett byte med en man som heter Brudde. I bytet får Brudde bland annat den södra gården i Nåthult och han får rätt att i klostrets skog i Nåthult i mån av tillgången på ollon göda sina svin. Han får också hålla andra djur på bete i den aktuella skogen, ta vindfällt ekvirke och jaga vilt. Dessutom får han jaga bin där (SDHK 875).

1307 skriver Brynolf Haroksson från Fiskarby sitt testamente och till priorn Bo i Nydala kloster skänker han två tredjedelar av sina bikupor i Kohult. Prästen Bene får alla hans bin i Lundby (SDHK 2175).

1345 har abboten Peter i Nydala kloster gett frälsemannen Johan Uddsson rätt att använda klostrets skog i Linneryd för bete för hans kor och för att samla löv, gräs, och hugga ung granskog. Johan förbjuds däremot att använda skogen för att jaga bin, eller andra djur, utan abbotens särskilda tillstånd (SDHK 5154).

Uppgifter om bin är mycket ovanliga i medeltidsbreven. Brynolf i Fiskarby, med bikupor på två platser, framstår därför som något av en medeltida biodlare. Att Nydala kloster kan kopplas till samtliga av de här breven visar att Nydala i synnerhet – och förmodligen kloster i allmänhet – hade ett särskilt intresse av bin och honung.

I de medeltida landslagarna finns uppgifter om hur jakten gick till. Enligt Östgötalagen kunde avtal mellan markägare och bijägare (som ovan) upprättas. Jakten, som var vanligast i södra Sverige, innebar att gå ut i skogen med ett lockförsett kärl innehållande vatten och honung för att locka bin. Därefter släpptes bina ut, ett i taget, och jägaren följde efter biet till trädet där bikupan fanns. Skogsbin rökte man sedan ut för att samla in honungen. Man kunde också locka svärmande bin till uppbyggda bikupor av ihåliga stockar eller halm där honungen lättare kunde samlas in. Man försökte hindra bisvärmarna att flyga bort genom att väsnas eller stänka vatten. Medeltida jakt på bin kan ha varit vanligare före omkring år 1300 då klimatet i Sverige var varmare än senare. Intressant är också att platserna som nämns i de tre breven ligger i samma område öster om Skillingaryd: Nåthult bara ligger ca 10 km från Kohult, och avståndet mellan Linneryd och Nåthult är knappt 2,5 km. Bin verkar ha trivts bra i det här området!

Honungen användes som medicin, t ex mot halsont, och till att brygga mjöd, men inte som sötningsmedel, eftersom bär och frukt inte bevarades i form av sylt på medeltiden utan i torkad form. Hos överklassen användes honungen till söta bakverk. Honungen var alltså svårsamlad och exklusiv. Intressant nog, med tanke på de båda breven, omnämns honung som skattepersedel i just Smålandslagen, men i mycket små kvantiteter.

Bilden visar brevet från 1307.

Ko upphittad i Arboga 1486!I slutet av november 1486 kommer borgarna Lars Kopparslagare, Långe Nils och Erik Tomasson in...
02/04/2020

Ko upphittad i Arboga 1486!

I slutet av november 1486 kommer borgarna Lars Kopparslagare, Långe Nils och Erik Tomasson inför rådhusrätten i Arbogas rådstuga. En så kallad drifte-ko har upphittats i Arboga och de tre borgarna har värderat den till 1 mark penningar. Kon var ’laglös’ såsom lagen säger, så kämnärerna och stadsfogden i Arboga fick i uppdrag att föda kon under 8 dagar. Därefter skulle man låta laglysa kon, dvs i kyrkorna inom häradet skulle det meddelas att en ägarlös ko påträffats i Arboga.

I Magnus Erikssons stadslag finns bestämmelser i tjuvabalken hur man skulle agera om en ägarlös ko, oxe eller häst påträffas. Den som hittade ett djur måste med vittnen styrka att han eller hon inte stulit djuret. Djuret fick användas för nödvändiga sysslor, som arbete i jorden och för färder inom staden och på stadens mark. När fyndet lagligen kungjorts på rådstugan fick det också användas inom hela häradet där det hittats. Tyvärr framgår det inte av tänkeboken om kons ägare någonsin påträffades.

Bilden visar originaltexten av notisen i Arbogas tänkebok med ko stavat ”qo” (andra ordet på tredje raden) och orden ”drifta qo” (de två första orden på rad fyra). Arbogas tänkebok finns utgiven i bokform och originalet förvaras i Landsarkivet i Uppsala.

En tänkebok är en protokollsbok som fördes av städernas rådhusrätter på medeltiden och under 1500-talet där notiser om fastighetsköp och -försäljningar noterades, och där brottsmål, böter och olika vittnesmål skrevs ner. Den äldsta svenska tänkeboken är den från Arboga. Den börjar 1450 och går fram till 1568. Tänkeböckerna innehåller ofta detaljerade beskrivningar av stadsmiljön och människorna som bodde där. Även ”vanliga” människor som fattiga, tjänstefolk osv, vilka sällan omtalas i de medeltida breven, omnämns här och tänkeböckerna är därför en rik källa till medeltidens vardagsliv.

Inom bokutgivningen Det medeltida Sverige pågår just nu bland annat arbetet med att publicera det skriftliga källmaterialet för Arboga och området däromkring. I det här arbetet är tänkeboken helt central.

30/03/2020

För att hjälpa till att begränsa spridningen av Covid-19 har Riksarkivet nu beslutat införa mycket begränsade öppettider.

Från och med imorgon tisdag 31 mars är läsesalen i Marieberg endast öppen kl 10-12 tisdagar, onsdagar och torsdagar. Måndagar och fredagar är det helt stängt. All ev. framtagning av material måste förhandsbeställas via Riksarkivets forskarexpedition (forskarexpeditionen.mar[at]riksarkivet.se) eller - om det gäller medeltidsmaterial - (medeltid[at]riksarkivet.se). Det är inte möjligt att göra beställningar på plats. De här öppettiderna gäller tills vidare, till dess att något annat meddelas.

Många av oss som arbetar med arkivmaterial - både på Riksarkivet och forskare utanför - påverkas förstås av dessa begränsningar, men de är ju på grund av den rådande situationen helt nödvändiga. Vi hoppas att de ska bli så kortvariga som möjligt.

Ta hand om er!

Med det vanliga kontoret utbytt mot ett hemmakontor vid köksbordet för de flesta av oss på Riksarkivet fortsätter vi tem...
26/03/2020

Med det vanliga kontoret utbytt mot ett hemmakontor vid köksbordet för de flesta av oss på Riksarkivet fortsätter vi temat djur i medeltidsdokumenten med ett brev från början av 1300-talet om gäss och andra djur i Edsleskogs kyrkas prästgård.

1310 skriver domprost Bengt i Skara om vad som nu ingår bland inventarierna i Edsleskogs prästgård där hans vikarie herr Håkan bor. Herr Håkan har mottagit ett stort antal djur till prästgården: sex oxar, tolv kor, två ungtjurar, fyra kalvar, två hästar, tjugo svin, elva getter, fyra killingar, tio får, två lamm och åtta gäss (SDHK 2319).

Arkeologiska utgrävningar av Edsleskogs kyrka sommaren 2019, visar att kyrkan förmodligen var en av de största kyrkorna i Västergötland då den byggdes i början av 1200-talet. Den byggdes sannolikt som en vallfartskyrka tillägnad lokalhelgonet Nils och är också en av de allra första kyrkorna som byggdes med tegel.

Självklart skulle en sådan viktig kyrka vara försedd med en rik prästgård med en stor djurbesättning. Intressant är att hela 8 gäss fanns på prästgården. Gäss var säkert ganska vanliga på gårdar under medeltiden men omnämnanden av gäss i medeltidsbreven är mycket ovanliga och när det förekommer är det nästan alltid som mat i livsmedelsuppräkningar. Gäss är utmärkta vaktdjur som väsnas ljudligt när någon kommer. Olaus Magnus skriver i sin Historia om de skandinaviska folken, utgiven i mitten av 1500-talet, att fett från tamgås kunde användas istället för smör, som läkemedel mot t ex förkylning och kramp, och även som hudsalva på läpparna mot av köld orsakade sprickor.

Bilden visar brevet från 1310, skrivet på latin.

Till våra medeltidsintresserade följare vill vi tipsa om denna minnesramsa för att tvätta händerna. (Brevet, som inleds ...
20/03/2020

Till våra medeltidsintresserade följare vill vi tipsa om denna minnesramsa för att tvätta händerna. (Brevet, som inleds med den vanliga frasen ’Alla de som hör eller ser detta brev’, är daterat till 1380 och är utgivet som DS nr 10153. Text och bild hittas även i SDHK under nr 11671.)

Diplomatarieredaktionen önskar er alla en trevlig och trygg helg!

Medeltida kärlek ❤️Vid rådhusrättens sammanträde på rådstugan i Arboga den 26 juni 1490 inträffade följande händelser: H...
19/03/2020

Medeltida kärlek ❤️

Vid rådhusrättens sammanträde på rådstugan i Arboga den 26 juni 1490 inträffade följande händelser:

Henrik Pungmakare och Gertrud, Gerikes hustru, svor full ed på lagboken att de visste att en Stockholmsbo som heter Olof varit inne i en bod bakom stängd och låst dörr tillsammans med en piga som heter Margareta. Där hade de haft ett ’långt, hemligt glam’ sig emellan och ’klappat varandra’, och efteråt hade pigan sagt: ”O, herre Gud nåde mig huru skamligt och oärligt jag nu har burit mig åt av fri vilja!* Nu haver jag mist min mödom!” När Henrik Pungmakare och Gertrud hade hört detta hade de kallat på stadsfogden och han kunde gripa Olof och Margareta innanför den stängda boddörren. Han satte dem därefter båda (tillsammans!) i häktet.

* Det fornsvenska uttrycket i rätt ”sielffs wald” används. Det kan översättas med frihet, självbestämmande och uppsluppenhet, vilket i sammanhanget blir ungefär ’av fri vilja’. Det här var alltså ingen våldtäkt utan skedde i fullt samtycke.

Bilden visar notisen i Arbogas tänkebok med de tre första orden i Margaretas citat (O, herre Gud) understrukna.

I tänkeboken finns notiser från Arbogas rådhusrätt från 1450–1568. Notiserna redovisar olika rättsfall och t ex försäljningar av gårdar i staden. Tänkeboken innehåller många intressanta detaljer om medeltidens samhälle. Den förvaras idag i Landsarkivet i Uppsala och är skriven på fornsvenska. Den är skannad och tillgänglig på nätet: https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/U0000014_00301#?c=&m=&s=&cv=300&xywh=4112%2C1463%2C1163%2C676

Medeltida klickerträning av falkar!Export av falkar från Sverige, Finland, Norge och Island förekom under hela medeltide...
13/03/2020

Medeltida klickerträning av falkar!

Export av falkar från Sverige, Finland, Norge och Island förekom under hela medeltiden. Jakt med falk var en, ofta kunglig, överklassport och jaktfalkarna såldes för mycket höga summor. Falkar från Norden var särskilt exklusiva. Den som kunde leverera en levande vit falk till sultanen i Damaskus omkring 1235 kunde få 1000 gulddinarer.

1347 gav påven Clemens VI Sveriges kung Magnus Eriksson rättighet att under fem år sända falkar till de länder som då innehades av den babyloniska sultanen (SDHK 5495). Några dagar senare tackar påven kung Magnus för de vita falkar som kungen samtidigt skänkt till påven (SDHK 5504).

Bild 1 är en väggmålning från Risinge kyrka i Östergötland. Målningen kom fram vid en restaurering i mitten av 1940-talet och visar en ryttare till häst med en falk i vänster hand och en sorts behållare för lämpliga läckerbitar i höger hand. Godiset gavs i samband med en särskild ljudsignal, vilket är precis vad man gör i dag inom så kallad klickerträning. Att man gjorde på detta sätt redan under medeltiden finns beskrivet i en italiensk falkjaktsbok från omkring 1400.

Sigillet i bild 2 tillhör högfrälsekvinnan Benedicta Sunesdotter. Hon var kung Erik Erikssons svägerska och var gift med kung Valdemars sonson Svantepolk Knutsson. Fågeln hon håller i ena handen är troligen en falk. Bilden är en avritning från 1800-talet. Hennes sigill hänger ännu under ett brev från 1253 (se SDHK 680) men det är betydligt mer skadat idag än vad det var på 1800-talet.

Coronaviruset får nu allt större konsekvenser i samhället och vi behöver alla göra det vi kan för att smittspridningen s...
12/03/2020

Coronaviruset får nu allt större konsekvenser i samhället och vi behöver alla göra det vi kan för att smittspridningen ska bli långsam.

För 670 år sedan drabbades Sverige (och världen) av en mycket värre sjukdom, nämligen digerdöden. Förutsättningarna är ju oändligt mycket bättre idag vad gäller medicinsk behandling och kunskapen om hur smittspridning sker, men när vi nu, liksom medeltidsmänniskorna då, står inför en pandemi kan vi rent psykologiskt lättare sätta oss in i hur människorna på medeltiden kan ha tänkt, reagerat och skrämts av den sjukdom de hörde talas om och drabbades av i mitten av 1300-talet.

Ett brev från 1349 visar vilka åtgärder dåtidens regering (kung Magnus Eriksson) hade att ta till. Medeltiden var en genomreligiös tid och man såg det som att Gud för människornas stora synder skull ’hade kastat en stor plåga på världen med bråddöd’. Kung Magnus skriver att i hela Norge och i Halland har många människor redan dött och nu (1349) är samma sjukdom på väg till Sverige. Kungen är rädd att allmogen här ska drabbas lika svårt. Han uppmanar alla invånarna att bikta sig och varje fredag gå i kyrkan, lyssna till mässan och barfota gå runt kyrkan med heliga relikskrin, ge allmosor vid altaren och pengar som var och en förmår. Dessa pengar ska kyrkvärdarna fördela mellan de fattiga och ingen del av dessa gåvor får gå till prästen. Varje fredag uppmanar kungen alla att fasta, helst på vatten, eller möjligen öl, och bröd, men i alla fall avhålla sig från fisk. Alla kristna människor, unga och gamla, män och kvinnor ska ge en svensk penning till Guds och jungfru Marias ära. Dessa pengar ska insamlas i varje kyrka och skickas till domkyrkorna och när dessa inkommit ska kungen och biskoparna bestämma hur dessa pengar bäst kan användas för att blidka Gud (SDHK 5702).

Brevet är bevarat i en avskrift skriven på fornsvenska. Hela texten är transkriberad och går att läsa här: https://sok.riksarkivet.se/sdhk?EndastDigitaliserat=false&SDHK=5702&TrycktUtgava=true&TrycktRegest=true&Brevtext=true&Extratext=true&Sigill=true&Original=true&MedeltidaAvskrifter=true&MedeltidaRegest=true&EftermedeltidaAvskrifter=true&EftermedeltidaRegest=true&AvanceradSok=False&page=1&postid=sdhk_5702&tab=post#tab

Ta hand om varandra.❤️
/Annika, red.

Nu lite om medeltida älgjakt i Jämtland och Södermanland!1301 klagar två män, Jon i Nærd och Stefan, hos norske kungen ö...
11/03/2020

Nu lite om medeltida älgjakt i Jämtland och Södermanland!

1301 klagar två män, Jon i Nærd och Stefan, hos norske kungen över att jämtlänningarnas hävdvunna rätt till älgjakt har kränkts. Kung Håkon av Norge skriver därför ett brev där han påbjuder att älgjakten i Jämtland ska bedrivas enligt gammal sedvänja och han förbjuder män från Sverige (Jämtland hörde ju till Sverige först från 1645) att bedriva jakt eller annan verksamhet i Jämtland som strider mot sedvanerätten (SDHK 2033).

Ca 230 år senare, år 1530, skriver bönderna i Jämtland till kung Fredrik av Danmark och Norge. Här får vi kanske upplysningar om hur sedvänjan såg ut i lite mer detalj: jakt på skidor var inte tillåtet. Jämtarna anmärker nämligen för kungen att det står i deras lagbok att älgar ska ha frid från män på skidor och det som nu (år 1530) inträffat att vissa män går till kungens fogde och utverkar tillstånd för att jaga älg på skidor måste förbjudas. De lagar som Magnus Eriksson (kung 1319–1363) stadfäste ska gälla och de som jagar älg på skidor ska straffas anser bönderna (SDHK 44889).

Älgar fanns även längre söderut på medeltiden. 1377 ger kung Albrekt abbedissan och nunnorna i Vårfruberga kloster tillstånd att sätta ut spjut som giller för älgar (och björnar) i sina skogar (SDHK 11090). Gillrade spjut hade förbjudits i Magnus Erikssons landslag (ca 1350) men undantag gjordes för Värmland, Dalsland, Dalarna och Norrland. Kung Albrekts tillstånd för nunnorna i Södermanland var därför verkligen ett specialtillstånd.

Bild 1 visar brevet från 1377 med kung Albrekts sigill. Bläcket som användes har blivit mycket blekt och gjort texten svårläst. Bild 2 visar ett utsnitt där jag digitalt försökt justera kontrast och färg för att göra texten 'för björn och älgar' mer läsbar. Det står alltså: "fore biørnom oc ælghom".

Älgar jagades ofta med fångstgropar, inte bara under medeltiden utan både tidigare och senare. Stora fångstgropssystem har konstaterats i norra Sverige, men även i Värmland och Dalarna.

Älgjakt på skidor, särskilt på skarsnö, blev ofta en hetsjakt där djuren hade svårt att springa iväg. Kanske var det denna typ av jakt i kombination med bättre skjutvapen som gjorde att älgstammen kraftigt minskade i slutet av medeltiden.

Klosterhönor på bete 1422!Den här veckan kommer utläggen oftare än vanligt - vi har nämligen hand om Riksarkivets instag...
10/03/2020

Klosterhönor på bete 1422!

Den här veckan kommer utläggen oftare än vanligt - vi har nämligen hand om Riksarkivets instagramkonto några dagar. Planen är för framtiden är att lägga ut små notiser ur medeltidskällorna här på FB med någon veckas mellanrum. Vi får se hur vi lyckas!

Åter till klosterhönsen.

När man pratar om bete och betesdjur under medeltid tänker man väl framför allt på kor, får och hästar. Men i ett brev från 1422 finns en intressant uppgift om ett annat djurslag som inte alls är så vanligt i brevmaterialet, nämligen hönor.

1422 kommer klosterbroder Peder och hela konventet i Ås kloster överens med herr Svarte Jöns om att Jöns ska få deras huvudgård Trönningenäs i Lindbergs socken i Halland. Klostret hade tidigare fått gården som själagåva av väpnaren Jösse Påvelsson och hans hustru. Villkoret för att Svarte Jöns nu ska få gården är att han varje år på Sankt Olofs årsdag ska lämna en tunna smör till klostret och att klostret kan fortsätta använda utmarken som hör till Trönningenäs som bete åt bland annat sina höns (SDHK 19805). Bilden visar ordet höns (skrivet ”honss”) och därefter orden swin och fä, alltså grisar och boskap.

Höns liksom ägg omnämns annars i allmänhet bara som skattepersedlar eller då man pratar om mat. Det som är särskilt intressant i brevet från 1422 är att vi får lite mer detaljerade uppgifter om att höns under medeltiden kunde hållas i skogen, under uppsikt av en herde får man förmoda.

Adress

Fyrverkarbacken 13
Stockholm
102 29

Allmän information

Observera att Svenskt Diplomatarium förbehåller sig rätten att redigera eller ta bort inlägg som strider mot Riksarkivets nuvarande IT-policy. För kontakt med redaktionen använd e-post på hemsidan.

Aviseringar

Var den första att veta och låt oss skicka ett mail när Svenskt Diplomatarium i Riksarkivet postar nyheter och kampanjer. Din e-postadress kommer inte att användas för något annat ändamål, och du kan när som helst avbryta prenumerationen.

Kontakta Affären

Skicka ett meddelande till Svenskt Diplomatarium i Riksarkivet:

Närliggande statliga tjänster