20/05/2026
Detta fina inlägg från Finlands öar rf - Suomen saaret ry, FÖSS väckte spontana kommentarer från våra inflyttade bybor 🩵
"Tänkvärda ord. Våga leva det liv som känns rätt för dig och stå för de värderingar du själv tror på. Ofta möter jag både beundran och förundran över det liv vi valt att leva. Men i verkligheten lever vi ett ganska vanligt liv – precis som vem som helst annan, bara på vårt eget sätt."
Anette, Rosala
"Stolt utflyttare till skärgården - och fortfarande har vi inte ångrat flytten från stan en enda gång 😍🌊 "
Lena, Rosala
"Det bästa vi någonsin gjort är att flytta ut till Rosala,lugnet och mera kravlöst.
Här har vi allt vi behöver och lite till,mera tid för varandra, utan onödiga måsten.
Alla känner alla och alla ställer upp för varandra i vått och torrt.
Sku man kunna ha det bättre? 💕"
Sandra, Böle
Kommenteissa Linkki FÖSSin hienoon kirjoitukseen suomeksi!
Klasskompisar sökes till Hitis-Rosala skola
Vem lärde oss att det “bättre livet” finns i stan?
I generationer har berättelsen varit densamma. Man har lämnat landsbygden bakom sig i jakt på ett bättre liv. Bytt dammiga byvägar mot asfalt, utedass mot inomhustoalett och mörka torp mot ljusa höghuslägenheter. Från att bära vatten till rinnande kranar. Från landet till staden — som om det vore den självklara riktningen för utveckling.
Och berättelsen upprepas fortfarande.
Inte alltid högt. Men i små kommentarer, i skämt, i reklam, i tv-serier, i hur vi talar om “framgång”. Som om flytten till staden vore ett steg framåt och flytten tillbaka något man måste förklara eller försvara.
Men varför är det så svårt att ifrågasätta den berättelsen?
Kanske för att den har upprepats så länge att den känns naturlig. Ju tunnare människors koppling till landsbygden blir, desto större blir tröskeln att flytta dit. Landet blir något man besöker på sommaren, inte en plats för vardag, arbete eller framtid. Och ju färre som bor kvar, desto mer avvikande uppfattas det.
Människor vill sällan känna sig udda. Vi vill passa in. Vara som andra.
Samtidigt förstärker vi ibland själva stereotypierna. Också i skärgården lever föreställningen om att man måste vara extra stark, envis och självgående för att klara av livet här. Att man ska tåla långa avstånd, dåliga förbindelser och brist på service utan att klaga. Som om vardagen måste vara svår för att vara äkta.
Men tänk om problemet inte är landsbygden eller skärgården — utan berättelsen vi lärt oss om dem?
För många handlar det goda livet idag om helt andra saker än tidigare: närhet till natur, gemenskap, trygghet, mening, tid och plats att andas. Sådant som ofta fortfarande finns kvar utanför städerna.
Kanske är det dags att sluta se flytten bort från landsbygden som det enda tecknet på framsteg. Och kanske borde vi oftare fråga oss varför vi fortfarande skäms mer för att flytta till landet än för att längta bort från det liv vi egentligen vill leva.
