16/01/2024
Jag läste romanen Pölsan av Torgny Lindgren, som var en storartad stilist. Hans berättarstil har beskrivits som kärv och samtidigt fabulserande. Berättelsen utspelar sig i Västerbottens inland. Skrivandet av tidningsnotiser, sökandet efter den perfekta pölsan samt tuberkulosens grepp om befolkningen utgör tre ledmotiv kring vilka det ytliga skeendet i Pölsan kretsar. Berättelsen förmedlar möjligen en djupare religiös mening - åtminstone är det fullt möjligt att dra paralleller mellan personerna som befolkar den berättelse (i berättelsen) som romanen innehåller och en del av de gestalter som befolkar evangeliet. Jag tänkte under läsningen, att Pölsan otvivelaktigt utgör ett exempel på storartad, svensk berättarkonst, men att den förmodligen inte har så många potentiella läsare bland mina elever. Vad blir Torgny Lindgrens eftermäle på sikt? Klingar det av på samma sätt som för Göran Tunström och Sven Delblanc som ju var verkligt stora på 1980- och 90-talen? Nyss höjda till skyarna, snart förglömda? Vårdas ännu minnet av P.O. Enquist om 50 år? Ifrån Sveriges Radios arkiv ber jag att få bifoga https://sverigesradio.se/avsnitt/1056392 / Einar, bibliotekarie
Teologiska rummet tjuvstartar Litteraturveckan i P1 med ett samtal om Torgny Lindgren, känd för böcker som Ormens väg på hälleberget och Hummelhonung. ...
