08/09/2026
Jag har gjort det länge. Jag tycker om jobbet. Mötet med människor. Många känner igen mig. De blir lugna när de ser att det är jag som kommer. Det betyder något.
Men systemet vi jobbar i håller inte.
Jag börjar klockan sju. Tiderna är planerade som om allt alltid går perfekt. Som om det aldrig är oväder, aldrig köer, aldrig någon som behöver extra hjälp. Det finns inga marginaler. Blir du sen på första körningen jagar du minuter resten av dagen.
Min lunch kan komma redan halv tio. Då ska jag ta min rast, oavsett om jag är hungrig eller inte. Ibland mitt ute på en landsväg mellan körningar. Ingen toalett. Ingenstans att värma mat. Ingen återhämtning.
Jag bryter aldrig mot trafikregler. Aldrig. Men jag förstår att mina kollegor känner pressen när schemat inte går att hålla. Allt ansvar ligger på oss. Får du en bot är det du själv som betalar den.
Samtidigt sitter det en sjuk människa i baksätet. De märker att tiden inte räcker till. De kan bli sena. Känna stress och i värsta fall känna sig otrygga. Det är inte såhär det ska gå till.
Jag stannar kvar i yrket för att jag tror att det kan bli bättre. För oss som kör. Och för våra passagerare i baksätet.
/anonym chaufför i Sörmland