12/06/2026
BIBLIOTEKSKRITIK FRÅN VÄSTRA GÖTALAND recenserar Sara Osman nya roman!
I uppföljaren till debutromanen Allt vi inte sa från 2021 skriver Sara Osman återigen om unga tjejers vänskap. Recensenten Linda Andersson tycker att Osmans nya bok Elizabeth den tredje är mycket bra och tonsäker när det gäller mellanförskapet samt om öppen och dold rasism då Osman skriver av egen erfarenhet.
Kritiker: Linda Andersson (Bibliotekarie på Borås Stadsbibliotek) Redaktör: Maria Nordin (Verksamhetssamordnare på Biblioteken i Borås)
Ett då. Lasermannens nittiotal. En småstad. En klassisk intrig i en ungdomsroman eller film. Elizabeth, Eliza, kommer ny till klassen och staden, tre veckor in på första terminen i gymnasiet. Hon är snyggare, smartare, mer självsäker än alla, med en större plånbok och ett extravagant liv med bjudfester, taxiresor och shoppingturer i klass med den i Pretty Woman. Hon blir bästa vän med Hanna i klassen.
Både Eliza och Hanna är svarta. Eliza med en svensk pappa och en kenyansk mamma. Hanna med en svensk mamma och en somalisk pappa. De ser likadana ut. Som systrar. Hanna har aldrig tidigare känt sig sedd på det sättet, känt igen sig själv i någon annan. De är de enda två svarta tjejerna i klassen. Det spelar roll. De klär ut sig till Halle Berry i X-men och Die another day och flätar håret som Alicia Keys. Det är de mot världen. De är båda två skilsmässobarn. Det spelar också roll.
Eliza är en slags gränslös pippifigur som lever ensam i sitt stora hus. Pappan finns där i bakgrunden men är oftast på spa med sin nya fästmö. Mamman är frånvarande, kanske i London eller Nairobi. Eliza ”rör sig genom livet med stora gester”. Hanna blir förtrollad, förförd, förälskad i den nya vänskapen. Hon släpper sina gamla kompisar som ingenting. Det slutar i katastrof. Såklart.
Ett nu. Knappt tjugo år senare. SD sitter i riksdagen, Koraner bränns på gatan. Stockholm. Hannas mormor har dött och Hanna kan inte sluta gråta. Mormodern som var bäst tills hon inte längre var det. När ålderdomen släppte alla spärrar och hon blev fullt ut skogstokig fullblodsrasist utan att se vad det betyder för det svarta barnbarnet. Nu måste Hanna återvända till hemstaden och sina minnen hon begravde där när hon lämnade.
Jag tycker att Sara Osman, som har en mamma från Kramfors och en pappa från Somalia, skriver otroligt bra och tonsäkert om mellanförskapet och om den dolda och öppna rasismen. Det känns som att hon gör det ur en erfarenhet ”min mamma kunde spela blind, men inte jag, jag var svart och muslim och saknade således det privilegiet. Det gick inte längre att se bort med mindre att än att jag ogiltigförklarade mig själv”. Här hittar jag en tyngd och ett nytt perspektiv i en, om än både spännande och underhållande historia om tjejer, vänskap, utanförskap och saker som går åt he***te, som jag har läst förut.
Elizabet den tredje Sara Osman Albert Bonniers Förlag 2026
Foto: Elisabeth Toll
Kritiklabbet