Genom sitt läge och de allmänna naturförhållandena har skärgårdsområdet mycket stor betydelse för allmänhetens friluftsliv.
***
Naturreservat sedan 1979
Area : Ca 5000 ha varav 125 ha fastland
30-talet öar > 1 ha
Stort antal småöar och skär
Största ö : Åsundaön ca 200 ha
***
Området erbjuder en attraktiv och omväxlande naturmiljö. Skärgårdsområdet omfattar drygt 30-talet öar med storlek över 1
hektar samt ett större antal småöar och skär. De största öarna är Bärön ca 100 hektar, Onsön ca 90 hektar och Gåsen ca 30 hektar. Dessutom berörs den mycket stora Åsundaön till ca 200 hektar samt delar av fast-landet ca 125 hektar. Skärgården är förhållandevis fri från fritidsbebyggelse - 10 stugor finns. På mindre delar av Åsundaön och Bärön har tidigare bedrivits jordbruk liksom på delar av den fastlandsudde som berörs. Berggrunden har en utpräglad bandstruktur vilket flerstädes ger upphov till intressanta och vackra strandhällar. Karlstadsregionens zonerade gnejsgraniter och Hammaröformationens mycket gamla ytbergarter som beskrivits av N H Magnusson på 1930-talet är f n åter föremål för kartering och studier (av Sv geologiska undersökning, SGU). Områdets lösa jordarter har starkt bearbetats av Vänerns vågor under landhöjningens lopp och materialet är i stor utsträckning bortspolat och omlagrat. Som resultat av denna bearbetning återfinns omfattande renspolade hällmarker inte minst på Bäröns och Åsundaöns södra och västra stränder. En rullstensås löper ut i Vänern på Arnäs udde - bilvägen norrifrån följer dess krön. Åsen har, även den, blivit starkt bearbetad av vågorna och till stor del brutits ner. Klappersten och sand förekommer i ett stråk över Sandön (sydväst om Arnäs udde), Rudholmen och Sandskär (sö-der om Bärön), vilket ev kan illustrera åsens fortsatta sträckning. Även på ön Gåsen finns sand på stora områden., här formade till strandvallar i långa parallella ryggar. En omfattande sand-rygg bildar också brygga mellan Segerstadslandet och Onsön. Onsön bjuder för övrigt på flera stora sandstränder i söder och märkliga sand- och grusformationer på den östra udden. Av speciellt intresse är de 6 jättegrytorna på Åsundaöns nordvästra strand. Den största jätte-grytan har ett djup på ca 1 meter. Vegetationen är relativt torftig främst beroende på den bortspolning av lösa jordarter som skett. Artrika och frodiga undantag finns dock t ex i berggrundssprickor intill grönstensföran-de band. På sådana platser kan man finna yppig vegetation av lundkaraktär med inslag av ol-von, bentry och björnbär i buskskiktet och konvalj, getrams, blodnäva och arvarter i fältskik-tet. Som kuriosum kan nämnas förekomst ev röda näckrosor i ett stort hällekar på Lindränkan. In-plantering är en möjlig orsak till förekomsten i detta fall. Skärgårdens karaktäristiska vegetation är den magra hällmarkstallskogen. Inom betydande områden är bestånden av utpräglad naturskogstyp med en mångfald ”trädindivider” som fått fantasieggande former av de ofta extrema växtbetingelserna.
Över skärgården går ett betydande fågelsträck. Beträffande häckfågelfaunan kan en uppdel-ning i fyra kategorier ske beroende på den vegetation olika öar har. Grupp 1 omfattar stora öar med omväxlande barrlövskog samt öppna marker. Omkring 75 ar-ter häckar regelbundet. Grupp 2 omfattar medelstora öar med, tätare bestånd av barr- och blandskog. Hit räknas Gåsen, Amneholmarna, Lövön, Stora Axelön och Sandön. Grupp 3 omfattar mindre öar med gles hällmarkstallskog och små lövdungar. Fågel-faunan är här relativt fattig med fiskmås, stenskvätta, lövsångare och sädesärla som vanligaste arter. Individantalet är ofta lågt. Ca 25 arter häckar. Grupp 4, slutligen, omfattar låga, i stort sett trädlösa skär med gräsvegetation. Ornviksskären, Bäröskären, Sandskär är exempel på denna kategori öar. Gräsand och småskrak häckar i de täta starr- och grästuvorna., drillsnäp-pa., stenskvätta, sädesärla och sävsparv är vanliga. Ca 15 arter häckar årsvisst. Beträffande arter av speciellt intresse kan nämnas att fiskgjusen häckar på flera platser - men tyvärr ibland med dåligt resultat p g a störningar. Brun kärrhök ses ofta jaga över vassvikarna. Lärkfalk häckar vissa år. Enstaka observationer av havsörn har gjorts. Storskarv ses ibland på de yttre skären. Strandskata och roskarl förekommer. Silvertärna har häckat ned något par un-der senare år.
**Ytterligare beskrivning av skärgården återfinns dels i rapport över arbete inom naturvårdsrå-dets utredningskommitté ”Förslag till naturreservat, Segerstads skärgård, maj 1970” dels ”Vegetationsbeskrivning och fågelinventering”- Alf Olsson, Hans Kongbäck, 1974. Beträffande fastlandsdelen även ”Planering för friluftsliv, Segerstad halvö”- Margareta Fronaeus, Karin Persson (examensarbete vid avd f landskapsplanering, Lantbrukshögskolan, Alnarp, 1976)