Malmö latinskola

04/09/2026

Idag är det skolval på Malmö latinskola och alla elever på skolan får möjlighet att rösta. Samhällsklasserna med samhällsinriktning håller i valet och rösträkningen. Vallokalen är öppen mellan 08:00 - 15:00.

03/09/2026

Vi ser fram emot att träffa vårdnadshavare till elever i årskurs 1 tisdagen den 8:e september kl 17:30.
Ni kommer att träffa skolledning, våra studie- och yrkesvägledare, skolsköterskor, specialpedagoger och kuratorer. Efter samlingen i aulorna kommer ni att få följa med era barns mentorer till klassrum där ni får mer information på specifik nivå och möjlighet att ställa frågor. Ingen anmälan krävs.
Läs mer på skolans webbsida.

Varmt välkomna!

01/09/2026

Nu är repetitionerna igång för Malmö stads luciafölje, vilket består av elever på Malmö latinskola under ledning av Thomas Tegler.

Malmö Stad har anordnat Luciafirande sedan 1942. Under parollen "Gå ut med Lucia till dem som inte kan ta sig till Lucia" har våra elever sedan år 2000 lyst upp decembermörkret för Malmöborna. Från första advent till den 13 december går Lucia med följe ett 60-tal tåg. Vissa är offentliga framträdanden i stan, andra framträdande är på äldreboende, vårdhem och demensboende. Följet utgörs av tio sistaårselever på estetiska programmet inriktning musik på Malmö latinskola och Lucia är en tidigare tärna. I år är Agnes Forss Malmö Stads Lucia.

12/06/2026

11/06/2026

Novelletten Latin // Hedda Romanus // Georgia Papadopoulou // En blek hand //

Mitt huvud är sprängfärdigt. Min hals torr. Det är svårt att öppna ögonen. Kraftansträngningen som kommer att krävas känns oövervinnlig. Kanske bestämmer jag mig för att hålla dem stängda den här dagen. Tanken är lockande. Jag överväger det i någon minut innan jag trycker upp de nertygnda ögonlocken.

Mjuka solstrålar strömmar in genom de öppna gardinerna. Himlen har inte hunnit bli helt blå än och skiftande nyanser lyser upp det beiga trägolvet som nu ser gult ut. Mina nakna armar värms av de mjuka solstrålarna. Strålarna som ännu inte har nått mitt ansikte. Hans arm ligger orörd ovanpå det för varma täcket. Handen är blek. En blekhet som inte passar de soliga veckor som har passerat. Veckor där solstrålarna har varit starka och gett nästan alla smärtfulla brännor. Men inte han. Hans hud är fortfarande vinterblek. Försiktigt lyfter jag bort armen. Jag ryser till när resten av min hud möts av temperaturen utanför täcket. Naken hud som möts av lätta vindpustar. Han bor på andra våningen. Gatorna har börjat låta. Cyklar rullar över kullerstenarna nedanför. Nystartade konversationer strömmar genom det halvöppna fönstret. 

Jag sätter mig ner på golvet och börjar plocka ihop mina kläder. Min vita, lite för korta klänning pryds av en stor röd fläck. Flaskan står fortfarande bredvid sängen. När jag tar på mig klänningen är den fortfarande fuktig. Min hand behöver sträcka sig långt in under sängen för att nå min urladdade mobil. Läppstiftet hittar jag inte. Det är ett billigt läppstift jag köpte från en livsmedelsbutik för något år sen. Jag orkar inte leta, utan ställer mig upp och rör mig mot dörren. Han sover fortfarande. Hans bleka arm exponerad för solen.

 Dörren knakar högt när jag öppnar den. Nu vaknar han säkert. Men jag fortsätter gå. Genom hans trånga lägenhet. Fram till ytterdörren. Tar mina lite för höga klackar i handen och går ut. Ut från hans lägenhet. Ut på gatan.

08/06/2026

Tack alla för en fantastik utspark. Vi ses på avslutningen torsdagen den 11/6!
Fler mingelbilder hittar ni i en mapp på Google Drive.

05/06/2026

Novelletten Latin // Hania Hazard // Bild: Siri Rengmyr// Uppgrävd //

De rika svarta rötterna sa att himlen skulle vara blå.
Tystnaden vibrerar mellan oss, som så ofta på sistone.
När de gräver upp mig är jag kolsvart och kidnappad ur vår långa bevarade bekvämlighet, utsliten ur vår allmänna stillhet.

Jag möts av grymtande arbetare som ivrigt svingar sina spadar, medan svetten rinner längs deras pannor.
Kastad upp på de hästdragna trävagnarna ligger jag där, förvånad över varför himlen är grå.

Vi låg tätt intill varandra, spridda och grupperade på nytt.

Tätt intill varandra dundrade vi iväg.

En efter en drogs djupa suckar, en efter en drogs vi in i värmen, ännu igen.

Välbekanta dofter: Aska, rök och jord.

En smula medkänsla hade vi inför de stackars arbetarnas lidande, inför deras kräkfärdiga ansiktsuttryck.

Under tiden dånade kaptenens oinskränkta röst, fri från bekymmer och fyllde atmosfären med fruktan.

Hostande barn i slitstarka blåa overaller.

Medan jag flyger upp till den gråa himlen omsluts jag av den dimmiga atmosfären.

De var alla smutsiga, kolsvarta i ansiktet som jag var.
Precis som jag var född på nytt var samhället fött på nytt, men av annorlunda anledningar, girighet. Girigheten, grundad på längtan efter en bättre, förändring födde ett elände, rent kontraproduktivt.
Jag är l***r på l***r av erfarenhet, jag är din värme, jag är orsaken till att världen går under igen.

Jag bär på minnen av den tid som var då, nu omvandlad.

29/05/2026

Novelletten Latin // Siri Åhrberg // Balen //

Jag ockuperade ett hörn på balen och stirrade ut över alla tills jag såg henne. Som vanligt lyste hon upp rummet och talade avslappnat med dem omkring henne. Varför hon var vän med mig lyckades jag aldrig begripa. Ibland bidrog jag med artighetsfraser, lätta skratt eller anmärkningar på hur trött jag var, men bortsett från det var jag mest bara där.

Trots den uppenbara kontrasten var det min blick hon fann i havet av halvfulla, glittrande tonåringar. Jag rätade ut min klänning längs med höfterna och tog några steg in på dansgolvet. Hon bemötte mig med ett vinglande skutt och slängde armarna runt min hals. I ett försök att stabilisera henne lät jag mina armar vila runt hennes midja. Hon grävde generat ner huvudet i min axel med ett fniss och vi började gunga till Whitney Houstons gestaltning av kärlek som dånade mot trumhinnorna.

“Du är min bästa vän, du vet det va?”

Den skarpa spritlukten från hennes andedräkt stack i mina näsborrar. I samma sekund som min mun öppnades för att svara trädde han fram. Killen vars skämt, oavsett hur roliga de faktiskt var, alltid fick henne att skratta en tonart högre med en entusiastisk hand på hans axel.

“Vill du dansa?” föreslog han med sitt välanvända, charmiga leende.

Hon blinkade mot mig och förflyttade sig omedelbart från min famn till hans. Min närvaro var inte längre av intresse för henne och när deras blickar möttes gick glimten i hennes ögon inte att förbise.

I egenskap av bästa vän borde jag hoppa av lycka. Istället gnagade jag på ett nagelband medan jag kände en tydlig instinkt; jag behövde ta mig därifrån.

Med handen för den dunkande bröstkorgen tryckte jag mig förbi dansande kroppar som belystes av flammande ljus. När jag nådde mitt hörn och kunde söka stadga mot väggen strök jag bort svettpärlorna som klädde min panna och hämtade andan. Den enda rimliga förklaringen till varför jag kände så här var väl att jag var överbeskyddande, men jag förmodar att svartsjuka väcks hos alla som ser sin bästa vän med någon annan. Eller?

28/05/2026

Årets kuben-event i Stockholm. Glada elever från SA24B som fick dela med sig av sitt arbete samt ta del av 20 andra skolor runt om i landet som arbetat med mänskliga rättigheter på mängder av olika inspirerande sätt. Tack

27/05/2026

Novelletten Latin // Emily Morrison // Bild: Tilde Severinsson // Det röda konstverket //

Det droppar rött från penseln som konstnären sveper mot kanvasen. Överallt målar han rött, hela ytor täcks i vin, körsbär och vallmo. För varje stråk ser jag ytterligare en bror falla. Han ber om nåd men varje drag med penseln blir ytterligare ett svärdhugg, skarpare för varje drag. Krig har ingen nåd, liksom penseln med röd färg. Den målar över oss, kör över oss och färglägger mitt land rött.

Mitt folk är oskyldigt, vi begär inte mycket, endast bröd på tallriken och vår familj att dela brödet med. Vi är lika oskyldiga som den tomma kanvasen som vill förbli tom och orörd. Konstnären har ingen barmhärtighet. Den har bara girighet och själviskhet. Den målar kraftigt, den målar aggressivt, den målar allt i sikte rött. Ju rödare den målar tavlan, desto mer av mitt liv ser jag rinna iväg framför mig, enskilda röda droppar som långsamt glider av kanvasen.

Ibland målar penseln mycket på en gång, då är det hela familjer, släktträd som blir röda. Ibland häller hela hinken med röd målarfärg över oss, då dränks skolor, torg, länder. Dränks av rött. Dessa attacker, koloreringar, sårar mest. Ett stråk mot ett land. Det underliga är att inga andra konstnärer säger något, gör något. De ser på hur mitt land, mitt folk, målas rött. Världen ser på när mina bröder försvinner i röd färg. Konstigt att röd brukar förknippas med kärlek, för mig har det en annan betydelse. För mig betyder det bestulna liv, krig och nöd. För mig betyder det mitt lands undergång och förgörelse. Komiskt att andras romantik är min vrede. Konstnären målar kanvasen tills det inte finns något vitt kvar att måla.