29/06/2026
Vad skapar värde? Jo, det är arbete, utveckling av idéer och verksamhet. Men det finns folk som påstår att pengar arbetar, att kapital arbetar. Det är inte sant. Döda ting arbetar inte. Papper, sedlar, aktiebrev arbetar inte. Ändå är det de som säger sig stå för arbetslinjen som påstår detta. Investeringar i t.ex. bostäder, kommunikationer, järnväg, vägar, sjukvård, ny teknik, industrier, energianläggningar etc. kan skapa nya och bättre villkor, men det sker endast genom det arbete som utförs när dessa investeringar förverkligas. Utan arbete händer ingenting. Arbete har en rad olika former och uttryck. Inget kan fungera utan det arbete som utförs dagligen på de olika arbetsplatserna.
Köpebostäder kan utvecklas, bli bättre, men bara genom arbete i någon form, eller att innehavaren har köpt ny och bättre utrustning. Men om priserna på bostäderna stiger i fast penningvärde beroende på bostadsbrist, bättre kommunikationer och sådant som andra har åstadkommit, borde detta inte komma bostadsägarna till godo, eftersom de ökade priserna inte beror av deras arbete. Arbetslinjen ska väl inte vara att tjäna pengar på vad andra åstadkommit, eller hur?
Om bostäder blir dyrare betyder att ägarna till dessa fått en ökad rikedom, men samtidigt får de som vill ha en bostad svårare att köpa en. Det blir en omfördelning mellan människor om höjningen priserna beror omvärldsfaktorer, medan bostäderna är desamma. En bostad är ändå en mänsklig rättighet. Alla behöver en bostad oavsett inkomst.
Vårt nuvarande ekonomiska system bygger på att ägare tjänar pengar på andras arbete, på att hyra andras arbete. Nu har detta system urartat genom enorma maktkoncentrationer inte bara nationellt utan även internationellt. Makt över företag, massmedia, opinionsbildning och politik. Vi har fått en ny ekonomisk överklass vars makt ärvs. Som dessutom med vinsten som drivkraft och sin livsstil håller på att göra jorden obeboelig. Detta håller inte. Det är dags att avskaffa biljardärerna, demokratisera företagen och rädda vår livsmiljö.
Grunden för ett samhälles välstånd är de mångas arbete, dvs. de som är i arbetsför ålder, inte studerar, är sjuka, är arbetslösa eller av andra skäl inte kan räknas till arbetskraften.
Det betyder väl också att samhället ska belöna arbete särskilt och motarbeta arbetsfria inkomster på spel och spekulation av olika slag.
Men så fungerar inte samhället idag. Den stora förändringen skedde vid riksbankens beslut att avreglera den svenska kreditmarknaden togs den 21 november 1985. Det kallas novemberrevolutionen. Beslutet innebar bland annat att banker och finansinstitut fick låna ut obegränsat med pengar utan att Sveriges riksbank lade hinder i vägen. Beslutet att avreglera kreditmarknaden fattades av Riksbanksfullmäktige. Det kunde enligt reglerna ske utan inblandning av Sveriges riksdag eller regeringen.[1] Det var en liten grupp inom Riksbanken och finansen som förberedde detta. Ledamöterna i fullmäktige hade tystnadsplikt pga kronkursen. Olof Palme fick i information om detta fem dagar i förväg och regeringen fick information samma dag som beslutet togs. Som ordförande i riksbanksfullmäktige förhindrade Sträng den avreglering av valuta- och finansmarknad som finansministern, Kjell-Olof Feldt, önskade genomföra. Först när Sträng gått i pension efter valet 1985 och efterträtts av Erik Åsbrink genomfördes dessa reformer.[2]
Professorn i företagsekonomi Stig Westerdahl skriver om det självspelande pianot, som medfört en enorm uppskrivning av fastighetsvärden som i grunden bara är gissningar. ”Att göra kalkyler genom nuvärdesberäkning med användande av en kalkylränta – det är själva mekaniken i det självspelande pianot. Tack vare sådana kalkyler kan bostadsföretag redovisa högre vinster och dra in mer kapital till sin verksamhet eftersom tekniken gör det möjligt att höja värdet på fastighetsinnehavet. Så här går det till:
Det anlitade värderingsbolaget gissar hur stort överskott fastigheterna kommer att ge varje år. Inkomstströmmarna är själva utgångspunkten för nuvärdesberäkningen. Inkomstströmmarna översätts till ett samlat nuvärde, alltså värdet av framtida pengar idag. Översättningen kräver kräver en omräkningsfaktor som är det vi kallar för kalkylränta. Ju lägre kalkylränta desto högre värde på framtida inkomstströmmar. Med nedtryckt kalkylränta och med samma framtida inkomstströmmar uppstår ett högre värde på innehavet i dag, trots att överskottet i pengar i steg ett är oförändrat. Därav det självspelande pianot ”[3]
Denna typ av gissning är godkänd numera och har använts flitigt i flera år. De sålunda beräknade ökade fastighetsvärdena kan användas för att låna mer pengar mot säkerhet i fastigheten eller för att sälja den med god förtjänst, som tillämpades av t.ex. Akelius och Blackstone. Genom renoveringar av olika slag, ombyggnad, sk. konceptrenoveringar, mm. har de sett till att höja hyrorna och därmed också det sk. nuvärdet. Detta drev upp hyror och priser till nya rekordnivåer när räntorna var låga. Men när räntorna stiger och fastighetsvärdena inte fortsätter att stiga (vilket de aldrig gör ständigt) hamnar de som betalat ”för mycket” i trångmål, som Heimstaden till exempel. Denna typ av spekulationsekonomi slår tillbaka och är aldrig hållbar i längden.
[1] Novemberrevolutionen – Om rationalitet och makt i beslutet att avreglera kreditmarknaden 1985, Rapport till expertgruppen för studier i offentlig ekonomi av Torsten Svensson, Ds 1996:37, Finansdepartementet
[2] A.a. s. 142
[3] Stig Westerdahl (2021) Det självspelande pianot – Kalkylerna & kapitalet som skapar Sveriges bostadskris, Dokument Press, s. 22. I boken ges en grundlig genomgång av dessa märkliga kalkylmetoder som godkänts inom EU!
