31/08/2026
Studier visar att andelen människor som upplever livet som meningslöst har ökat kraftigt under 2000-talet, särskilt bland unga.
David Thurfjell, professor i religionshistoria, tecknar en generationsberättelse:
– Våra föräldrar, fyrtiotalisterna, bröt med sina egna föräldrars kristna ideal och skapade en ny meningsstruktur. För dem blev den politisk. Hade man frågat på 60- och 70-talen vad som är meningen med livet hade många svarat: att arbeta för en bättre värld – för demokrati, jämställdhet och rättvisa.
Sedan kom sjuttiotalisterna.
– Vi växte upp med föräldrar som var upptagna av sin kamp och sina egna liv. Vi blev nyckelbarnsgenerationen, med nyckeln runt halsen, som gick hem själva efter skolan och åt Skogaholmslimpa. Vi lämnades lite vind för våg, och stod ganska långt ifrån våra föräldrar. Istället skapade vi mening i subkulturer och populärkultur. Vi blev en generation som inte riktigt ser något som heligt. Inte ens ett tack för kaffet kan uttalas utan en ironisk blinkning.
Men när sjuttiotalisterna själva fick barn förändrades något, konstaterar han.
– Det var första gången vi ställdes inför något okränkbart. För man kan ju inte ironisera över att få ett barn. Jag minns när jag höll min dotter för första gången – jag blir fortfarande rörd när jag tänker på det… Jag förstod att jag hade ett uppdrag. Den lilla människan var plötsligt allt. Och den insikten har kommit att prägla sjuttiotalisternas sätt att vara föräldrar. Vi har velat ge våra barn allt. Vi sitter på föräldramöten och kräver mer – bättre betyg, mer stimulans, finare miljöer… Och om våra barn så mycket som antytt att de kanske är lite musikintresserade så har det stått en elgitarr i barnrummet dagen därpå. Barnen får och får – och till slt uppstår något som liknar tristessen vid regnbågens slut.
Vad händer då?
– Forskningen visar att det är våra barn som rapporterar högre nivåer av meningslöshet än tidigare generationer. Det finns som sagt många förklaringar till det, men vi bör nog vara lite självkritiska. I boken skriver jag om vikten att vara tagen i anspråk. Kanske är det en del i förklaringen – att barnen inte känner sig behövda? Vi har gjort allt för att de ska ha det bra, och därmed har de själva inget kvar att kämpa för.
Läs hela intervjun via länken i kommentarerna.
