Stockholms kanske minst kända lantslott ligger inbäddat i grönska vid sjön Fysingen nära Upplands Väsby, till synes slumrande och opåverkat av storstadens närhet. Det är lätt att nå med bil eller cykel. Skånelaholms slott uppfördes ca 1639–1643 av hovrättspresidenten Andreas Gyldenklou i tysk-nederländsk senrenässansstil, med fasad av tegel, men gårdens namn omnämns redan i ett köpebrev 1276, när
Magnus Ladulås sålde egendomen till Sko kloster. Slottet har inte haft så många olika ägare; den längsta perioden, från 1742 till 1918, ägdes Skånelaholm av bruksägarfamiljen Jennings. På 1890-talet putsades den ursprungliga tegelfasaden över och tillfördes rika fönsteromfattningar och dekorationer. I dag har slottet och flyglarna återfått färgsättningen från 1800-talets sista decennium. Herbert Rettig köpte slottet 1929. Han blev den siste private ägaren. 1962 donerade makarna Herbert och Ing-Marie Rettig slottet till Kungl. Vitterhetsakademien för att det skall ”bevaras i orubbat skick såsom kulturminnesmärke”. Slottet rymmer i dag möbler, konst, böcker och ett stort antal allmogeföremål som insamlades av familjen Rettig, som hade ett stort intresse för hembygdsvård. Ett materia medica-skåp från 1700-talet och en samling vagnar från 1800-talet hör också till slottets sevärdheter. Någon form av trädgård fanns förmodligen tidigt, men en lantmäterikarta från 1680-talet visar bara ängar, åkrar och en humlegård. I mitten av 1700-talet anlades en praktfull trädgård som i början av 1800-talet gjordes om till en landskapspark efter engelsk förebild med promenadvägar och alléer. Delar av alléerna finns fortfarande kvar. I den norra delen av parken finns den stora Sälnastenen. Stenen var ursprungligen minst tre meter hög och stod vid Sälna bro mellan Skånela och Vallentuna. Trakten kring Skånelaholm tillhör landets runrikaste områden. Det vittnar om att här gick en av vikingatidens vattenvägar.