31/08/2026
När politikerna säljer ut folkhemmet tvingas folket betala priset
Sverige har förlorat sin själ. Våra ledande politiker har förvandlat landet till en lydig bricka i stormaktsspelet utomlands, samtidigt som de plundrar skattebetalarna på den infrastruktur vi redan har betalat för på hemmaplan.
För inte så länge sedan var Sverige ett föredöme inom diplomati och global nedrustning. I dag är den rösten utraderad. När Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson öppet deklarerar i TV att ”vi” har kärnvapen nog att bomba Ryssland sönder och samman, blottas en skrämmande arrogans. Vilka är detta ”vi”? Det är inte det svenska folket. Det är en militär elit som våra politiker, helt utan folklig förankring eller folkomröstning, har bundit upp oss vid.
Detta farliga skifte i utrikespolitiken speglar exakt hur makthavarna också agerar på hemmaplan: det pågår en tyst och systematisk utförsäljning av det svenska folkhemmet. Under decennier har svenska arbetare betalat för att bygga upp järnvägar, elnät, sjukhus och vägar. Det är folkets gemensamma egendom. Trots detta ska staten privatisera för att ”frigöra kapital”. Det är en galen logik där materiella tillgångar kortsiktigt byts ut mot pengar som inflationen snabbt äter upp, allt medan staten belånar framtida generationer för att täcka förlusten.
Att detta kan ske beror på ett systemfel där gränsen mellan politik och storfinans har suddats ut. Svängdörrarna går varma mellan riksdagen och den privata sfären. Ministrar kliver rakt ut ur maktens korridorer och in på välbetalda toppjobb i privata bolag, investmentbanker och hemlighetsfulla PR-byråer. När politiker vet att deras nästa månadslön ska betalas av de koncerner som vill köpa upp vår välfärd, då upphör de att representera folket. De blir i stället säljare av de tillgångar vi äger tillsammans.
Det enskilt största problemet är att politiker har blivit ett yrke som varken kräver utbildning eller erfarenhet. Klyftan mellan beslutsfattare och de som faktiskt utför arbetet i samhället har aldrig varit större. Våra politiker saknar helt förankring i vad som krävs för att utföra ett kroppsarbete, vilket gör att de t. ex. kan besluta om chockhöjda pendlingskostnader utan att blinka.
Det färskaste exemplet på denna plundring är regeringens planer på att privatisera vägnätet och införa betalvägar. Det är en ren dubbelfakturering. Vi betalar redan fordonsskatt och skyhöga drivmedelsskatter för fungerande vägar. Att därutöver tvingas betala avgifter till privata riskkapitalbolag, vars enda mål är att pressa ut maximal vinst, är ett direkt slag mot vanliga arbetares plånböcker.
Vi har redan facit: Öresundsbron. Sedan öppningen år 2000 har medellönen i Sverige ökat med cirka 115 procent, medan en enkelbiljett på bron har skjutit i höjden från 275 kronor till svindlande 750 kronor – en prisexplosion på 172 procent! Och låt er inte luras av rabattavtal. Även med trappstegsavtal handlar det om tusentals kronor i månaden som tas direkt från pendlarens nettoinkomst bara för att ta sig till sitt jobb.
Som om broavgiften inte vore nog möts pendlarna nu av aggressiva miljözoner som tvingar vanliga hushåll till dyra bilbyten. Min egen fru drabbades nyligen efter att ha kört till sitt arbete i Danmark. Hon parkerade sin fullt fungerande bil av årsmodell 2007 och körde sedan hem. Några veckor senare damp det ner dubbla böter på totalt 1 600 danska kronor eftersom bilen saknade ”rätt” miljöklassning. Från en dag till en annan blev det olagligt för henne att ta sig till jobbet, och vi tvingades köpa en ny bil.
Samtidigt har det statliga reseavdraget inte höjts på länge. Milavdraget har under samma 26 år bara tillåtits öka med futtiga 56 procent (från 16 till 25 kronor per mil), vilket inte ens täcker bränslepriser eller de valutachocker svenskar drabbas av eftersom bron prissätts i danska kronor. Som grädde på moset har staten dessutom höjt självrisken för reseavdraget till 15 000 kronor. Att jobba och bidra till samhället straffas brutalt.
I storstäderna finns det alternativ, men på landsbygden är bilen ett absolut måste för att få ihop vardagen. Att införa betalvägar här är i praktiken en geografisk straffskatt på de människor som redan har längst avstånd och minst ekonomiska marginaler. Denna politik är ett medvetet steg i en accelererande centralisering.
Genom att göra det ekonomiskt ohållbart att bo på landsbygden tvingas människor flytta in till städerna, vilket i sin tur driver upp bostadspriserna och skapar ett delat samhälle. De som redan äger sina bostäder i städerna kan göra enorma vinster och tex flytta utomlands. Samtidigt tvingas de som inte har råd att köpa in sig på marknaden till bostadsmarknadens hutlösa hyror som gör det omöjligt för en vanlig löntagare att spara något av sin lön. Värst drabbas de med svagast ekonomi, såsom sjuka och pensionärer. När det inte längre finns bostäder till rimliga kostnader tvingas staten gå in med enorma bostadsbidrag – skattepengar som går rakt ner i fickorna på privata fastighetsägare.
Det faktum att en mindre gård på landsbygden, med tillhörande skog och mark, efter beskattning knappt räcker till en vanlig trea i storstaden vittnar om hur djupt sjukt systemet har blivit.
Det handlar om en medveten strategi: töm landsbygden på folk genom ekonomisk svält, pressa in dem i storstädernas skuldfällor, och låt sedan storföretag bedriva en ostörd rovdrift på våra gemensamma naturtillgångar utan att behöva ta hänsyn till en lokalbefolkning.
Sveriges ledande politiker har helt tappat kompassen. Vår infrastruktur och våra naturtillgångar tillhör det svenska folket, och hushållen ska inte behöva betala priset för en politisk elit som glömt vilka de företräder och som har valt att agera bulvaner åt globala vinstintressen.
Michael Richter
Ambition Sverige
