14/06/2026
S*x timmars arbetsdag – en investering i omsorgens medarbetare
Jag började min yrkesbana som vårdbiträde. Därefter utbildade jag mig till sjuksköterska och idag arbetar jag som barnmorska. Under åren har jag arbetat inom vården i olika verksamheter, med skiftarbete som en naturlig del av vardagen och med erfarenheter från flera delar av välfärden.
Det är ett yrke jag älskar! Att få möta människor i olika skeden av livet, göra skillnad när det verkligen behövs och använda min kunskap för att skapa trygghet är fortfarande det som driver mig. Men det finns också saker som frustrerar mig.
Ibland så mycket att man för ett ögonblick funderar på om det vore enklare att byta arbetsplats, byta tjänst eller kanske till och med lämna vården. Inte för att man slutat tycka om sitt arbete, utan för att man ser hur mycket tid, kompetens och engagemang som går förlorat i organisationer som inte alltid använder sina resurser på bästa sätt.
Inte sällan ser jag hur välutbildad vårdpersonal ägnar värdefull tid åt uppgifter som egentligen skulle kunna utföras av någon annan. Jag har sett läkare sitta långa stunder med administration när patienter väntar. Jag har sett specialistsjuksköterskor och barnmorskor använda sin tid till uppgifter som inte kräver deras specialistkompetens. Samtidigt hör vi ständigt att vården saknar resurser och att vi behöver fler händer.
Visst finns det delar av den kritiken som stämmer. Men efter många år i vården har jag också lärt mig att frågan inte bara handlar om hur många vi är. Den handlar minst lika mycket om hur vi organiserar arbetet, hur vi leder verksamheterna och hur vi använder den kompetens vi redan har.
När rätt person får göra rätt sak frigörs tid, kvaliteten förbättras och arbetsmiljön blir bättre. Det gäller i sjukvården. Och det gäller i ännu högre grad inom äldreomsorgen.
Det är därför jag som moderat engagerar mig i frågor om framtidens omsorg. För mig handlar det inte bara om pengar, scheman eller organisation. Det handlar om att skapa arbetsplatser där människor kan använda sin kompetens fullt ut, känna stolthet över sitt arbete och orka stanna kvar i yrket under många år.
Samtidigt vet jag att ekonomiska resurser inte växer på träd. När jag var liten hade jag kompisar som på fullt allvar trodde att pengar bara fanns i hålet i väggen. När familjen behövde mer pengar var det bara att gå till bankomaten och hämta nya. Som barn kan man le åt den tanken. Men ibland kan jag känna igen samma synsätt i den politiska debatten även som vuxen.
Som moderat har jag alltid utgått från att varje skattekrona är invånarnas pengar. Därför måste vi vara varsamma med hur vi använder dem. Pengar uppstår inte av sig själva och varje ny satsning måste ha en hållbar finansiering bakom sig.
De senaste åren har mycket av arbetet i omsorgsnämnden handlat om just detta. Vi har behövt ta ansvar för ekonomin, få budgeten i balans och se till att verksamheter som hemtjänsten inte kostar betydligt mer än i jämförbara kommuner utan att kvaliteten förbättras. Det har inte alltid varit det mest tacksamma arbetet. Att städa upp efter ekonomiska obalanser ger sällan positiva rubriker. Men det är nödvändigt.
Nu börjar vi dock nå en punkt där vi kan lyfta blicken. När ekonomin är i bättre ordning kan vi fokusera på nästa stora fråga: hur vi bygger en omsorg som är hållbar på lång sikt.
För vi står inför en av de största utmaningarna välfärden har sett. Många talar om förhållandet 125–75. Det innebär att antalet personer som behöver vård och omsorg kommer att öka till omkring 125 procent av dagens nivå, samtidigt som personalstyrkan riskerar att minska till cirka 75 procent av dagens nivå. Fler kommer att behöva hjälp samtidigt som färre ska utföra arbetet.
Den ekvationen går inte ihop om vi fortsätter att arbeta på samma sätt som idag.
Därför måste vi våga tänka nytt. Vi måste hitta sätt att göra omsorgsyrken mer attraktiva och skapa arbetsplatser där människor vill stanna kvar och utvecklas. Om vi inte lyckas attrahera och behålla kompetent personal kommer ingen budget i världen att kunna lösa framtidens omsorgsutmaningar.
Under mina år i vården har jag mött många engagerade medarbetare som varje dag gör sitt yttersta för patienterna och omsorgstagarna. Det som slagit mig är den starka vilja som finns att göra ett gott arbete, även när arbetsdagarna är intensiva och kraven höga. Många beskriver samma sak: de älskar sina yrken och känner ett stort ansvar för människorna de möter, men de efterfrågar bättre förutsättningar för att orka och utvecklas genom ett helt arbetsliv. De erfarenheterna tycker jag att vi som politiker måste lyssna på.
Mot den bakgrunden valde vi moderater att lämna in ett initiativärende i omsorgsnämnden om att utreda möjligheten att införa s*x timmars arbetsdag med heltidslön inom omsorgen. För mig handlar det inte om symbolpolitik eller ideologiska låsningar. Det handlar om att undersöka vilka verktyg som faktiskt kan stärka verksamheten, förbättra arbetsmiljön och göra yrket mer attraktivt.
Men framtidens omsorg handlar inte bara om arbetstider och organisation. Den handlar också om ledarskap och delaktighet. Ska vi vara en personalcentrerad arbetsgivare måste vi ta tillvara den kunskap och erfarenhet som finns hos medarbetarna längst ut i verksamheten. Vid förändringar och utvecklingsarbete behöver personalen involveras tidigt i processen. Det är ofta de som möter omsorgstagarna varje dag som bäst känner verksamhetens styrkor, utmaningar och möjligheter. Deras erfarenheter är en ovärderlig resurs när framtidens omsorg ska utvecklas.
Att vara moderat handlar inte bara om att säga nej till utgifter. Det handlar lika mycket om att skapa förutsättningar för kloka investeringar när ekonomin tillåter det. Först tar man ansvar för ekonomin och säkerställer att grunden är stabil. Därefter använder man styrkan i den ekonomin för att utveckla välfärden.
Det är där vi står idag. Efter år av arbete med budget i balans är det dags att ta nästa steg. Vi ska bygga en omsorg som är ekonomiskt hållbar, attraktiv för medarbetarna och trygg för dem som behöver den. Framtidens omsorg skapas inte genom att fortsätta som vanligt – den skapas genom att våga utveckla, pröva nytt och ta vara på människors engagemang.
S*x timmars arbetsdag är inte ett mål i sig. Men om det kan hjälpa oss att rekrytera, behålla och utveckla framtidens medarbetare inom omsorgen är det en möjlighet som förtjänar att utredas.
Om tio eller tjugo år kommer våra föräldrar, våra grannar och kanske vi själva att vara beroende av en omsorg som fungerar. Frågan är inte om vi har råd att tänka nytt. Frågan är om vi har råd att låta bli.
Och det arbetet måste börja nu!
/Linda Tängerby (M)
Ledamot i omsorgsnämnden