Kroppasjö 350 år

26/10/2016

LITE OM KROPPASJÖ

Byn har många sjöar. band dem märks Kroppasjön som fått sitt namn efter byn.Sjön är fiskrik och dess vatten rinner i norr. Det sades att vatten som rinner i norr var hälsobringande. Kroppasjön ingår i Nättrabyåns huvudavrinnings område. Sjön har en area på 0,0894 kvadratkilometer och ligger 96,3 meter över havet.I utkanten av bynligger en lten göl kallad Flathallagöl, i sydväst finns Mörtdammen eller Kvarngölen. Namn efter Kroppasjö kvarn. Utav Kroppasjö Kvarn finns bara grunderna kvar och en liten damm och dess rester. Den ligger mittemot föregående ställe, ca 50 m därifrån norrut. Kvarnen flyttades härifrån ca 150 m söderut till Bredasjö och byggdes upp där. När Kroppasjös äldsta kvarn byggdes är okänt. Om kvarnbygget kan man läsa om i "vår hembyggd II"

Varje byggd har sina vägar. Den ursprungliga vägen går från Kroppasjö genom Bredasjö till Loppetorp.

Rustmästare, i Kroppasjö 1685 är Isak och Sven Johnsson. De bygger första båtsmanstorpet åt Btm Johan Jacobsson "Tillka" nr 71. Från Letala i Finnland. Född 1663. Antagen 1685 avsk 1690. Båtsmanstorpet har Rotenummer 177 på Nr 21 Kroppasjö Båtsmanstorpet är uppföljt sedan 1700-talets slut. Torpet låg längst ut i Kroppasjö på gränsen till Stickeboda på Nr 1:7 o 1:5 ägor. Enligt skiftesprotokollet 1817 skulle båtsmanstorpet utgöra 5 tunnlands vidd. Många av båtmännen i Tvings socken är från Letala eller andra platser i Finnland. Få är från Sverige. Totalt 134 båtsmän 1685-1697.

16/01/2016

ATT VARA BONDE/HEMMANSÄGARE FÖRR

Bonde var tidigare ett skällsord, en beteckning för lat och dum underklass, vilket är bevarat i ord som 'bondlurk' och 'bondtölp'. Samtidigt finns en motström, där ordet varit en hedersbeteckning för det arbetande folket. Bonde betyder ursprungligen 'fast boende' senare har ordet övergått till att beteckna jordbrukare.

Hemmanen som var böndernas gårdar, hade inte fasta ägor. Gränserna ändrades lite då och då före storskiftet som skedde i mitten av 1700- talet. Det var egentligen bara gårdstomterna som var fasta, resten av jorden brukades nästan som ett kollektivt jordbruk. Ett torp var ett mer bestämt markområde med gränser omkring.

I det svenska bondesamhället under 1700- och 1800-talet talade man inte så mycket om familjen utan om "folket på gården". Till gårdsfolket hörde bondens familj, kanske några släktingar och dessutom tjänstefolket, drängar och pigor. Drängarna och pigorna kunde vara barn, ungdomar som arbetade tills de fick en egen gård, och äldre människor som inte hade kunnat skaffa egen jord. På en svensk gård bodde oftast inte mer än tio personer. Det var svårt att skaffa fram mat till fler. En gård hade ofta drängar och pigor, om husbonden och husfrun var unga och hade små barn. När barnen blev större och kunde hjälpa till med arbetet på gården behövdes i regel inga pigor och drängar. Bondefamiljerna brukade inte ha så många barn. Man gifte sig sent, kvinnorna var ofta 25 år eller äldre, männen omkring 30. Men traditionerna var olika i olika delar av landet. I bondesamhället var det inte förälskelse och kärlek som bestämde vem man gifte sig med. Vilken familj man kom ifrån, och hur stor gård familjen hade mm var viktigare.

Bönderna levde på gårdar där man förutom stugan oftast även hade en lada, stall, matbod eller vedbod beroende på hur välbärgade bönderna var. Bönderna var självförsörjande jordbruksmän och levde på de resurser jordbruket gav dem. Alla byggnader på gården hade gott om sovplatser på sommaren men på den kalla vintern fick dock alla samlas inne i stugan. Inne i stugan fanns det oftast ett långt bord med stolar, en liten kokvrå med öppen spis samt sängplatser. Det var trångt på vintern i stugan på vintern men det gjorde inget då trängseln höll dem varma. Vid den öppna spisen satt de och vävde, stickade, pysslade med hantverk och vilade upp sig inför sommarens hårda slit på gården. Då vinterdagarna var korta blev det mer tid för vila till skillnad från de långa sommardagarna av jordbruksarbete på gården. Det fanns inte pigor och drängar på alla bondgårdar utan bara på de som var välbärgade. Pigor och drängar, som kanske arbetat hela sitt liv på gården, fick ofta stanna när de blev gamla. De kallades inhysehjon.

Men alla på landsbygden bodde ej på bondgårdar. Det fanns många fattiga och sjuka som måste klara sig på det som bönderna ville ge dem. I mitten av 1800-talet började man auktionera bort fattiga barn och gamla till de som hade lägst krav på ersättning från socknen för att ta hand om dem. Ofta fick barnen arbeta hårt på gården dit de kom. Aktionerna med fattiga människor fortsatte ända till 1918.

20/12/2015

https://www.facebook.com/pages/Kroppasj%C3%B6-Blekinge-L%C3%A4n-Sweden/111417242220334

City district

24/11/2015

DET NYA LANDET AMERIKA

Amerikanarna hade klarat sig bra utan lortsvenskarna. Det var inte ofta första generationens invandrare blev accepterade.1890 bodde det 800 000 svenskamerikaner i USA. 1900 fanns det fler svenskar i Chicago än i Göteborg. Idag finns ett svenskområde i Chicago som kallas för Andersonville och staden kallades då Swede Town. År 1884 bodde det över 10 000 svenskar i Chicago. Staden S:t Paul lockade åxå många svenskar Här bosatte de sig först i ett slumområde som kallades Swede Hollow (Svenskhålet)

Den stora utvandringen till USA från mitten av 1800- talet och framåt till 1930 är den som satt de djupaste spåren i landets utveckling och i människors minne. Väldigt många familjer i Sverige har fortfarande släktband till USA. På listan över lockande faktorer "over there" finns, överflödet av billig odlingsmark, nästan gratis till följd av 1862 års jordförvärvslag (American Homestead Act) religionsfrihet, ett demokratiskt politiskt system, bättre tillgång på eller mer välbetalda jobb, ingen allmän värnplikt, anonymitet, slippa fattigdom, äventyrslystnad, "guldfeber" med mera.

En del av Sveriges fattiga skickades till Amerika i all hemlighet, det var inget myndigheterna talade högt om. De fattiga fick resebidrag om de lovade att emigrera. Resebidraget bestod av pengar som kommunerna samlat in av kommuninvånarna. Första världskriget i kombination med invandringsrestriktioner i USA dämpade utvandringen. Under den första utvandringsvågen emigrerade man oftast i större grupper, men under den senare utvandringen i slutet av 1800-talet blev det mer vanligt att emigrera ensam.

Mellan åren 1820 och 1930 emigrerade 1,2 miljoner svenskar till Amerika. Det betyder att 1910 var, var femte person svensk i USA. Under 1850-talet utvandrade 15 000 svenskar och antalet som lämnade Sverige ökade för varje år. Den svenska emigrationen till Nordamerika nådde sin höjdpunkt efter det amerikanska inbördeskriget (1861–1865) då Sverige drabbades av flera missväxtår mot slutet av 1860-talet. En annan stor anledning var att man inte hade allmän rösträtt i Sverige innan 1918. År 1869 utvandrade 40 000 personer. Nästa stora utvandringsvåg kom under 1880-talet. Under det decenniet åkte mer än 325 000 svenskar till Amerika. En ström av resenärer som sökte sig till Amerika var bondsöner och drängar för att få egen jord i det nya landet. Många förstod att de aldrig skulle kunna återvända till Sverige på grund av ekonomiska orsaker. Avskedet från föräldrar och vänner var nog mycket svårt. Många av de 1,2 miljoner svenskar trivdes mycket bra i Amerika. Man sökte sig till områden som liknade Sverige när det gällde naturen och klimatet. För många blev dock hemlängtan så stark att de åkte tillbaka till Sverige. Man beräknar att mer än 200 000 svenskar återvände hem. Under 1920-talet började emigrationen från Sverige att avta. Orsakerna till det var främst att det behövdes arbetskraft inom både svenskt jordbruk och industri.

Svenskamerikanerna definierade sig som både amerikaner och svenskar och bibehöll en fascination och band till hemlandet. De nostalgiska hemresorna till Sverige som hade börjat på allvar på 1870-talet fortsatte långt in på 1900-talet och berättelser från dessa resor var populärt material.

Det stora antalet svenska hembiträden innebar att svenskorna på gott och ont betraktades som "en nation av tjänstefolk" mest husliga, glada, villiga, vänliga och vackra tjänsteflickor. Svenska kvinnor blev mycket populära som hembiträden i städerna. De hade gott anseende och var kända för att arbeta hårt och noggrant. Systrar eller väninnor skickade biljett och ordnade tillfällig bostad till de nya flickorna som sökte sig till främst Chicago för att arbeta som hembiträden. Arbetstiderna och lönen var bättre än hemma i Sverige. Även svenska män var efterfrågade på arbetsmarknaden. De var duktiga hantverkare exempelvis skomakare, möbeltillverkare och skräddare, och arbetade ofta med metall, trävaru och byggnadsarbeten. Stora delar av Chicago och Minneapolis är byggda av svenska byggmästare och byggnadsarbetare.

De flesta som åkte ägde inte mer än kläderna de hade på sig och en koffert eller två med saker de haft med sig från Sverige. Kanske hade mannen i familjen åkt i förväg, något år tidigare för att arbeta ihop pengar som rallare eller skogsarbetare. Så nu skulle frun och barnen på egen hand resa till Amerika och sen vidare från New York till nybygget i Mellanvästern. När de åkt så långt de kunde med tåg så fortsatte färden till fots - ibland i flera dagar. Under resan sökte man övernattning hos andra nybyggare som man passerade längs vägen.

Det första huset på nybygget var ofta ett enkelt torvhus, halvt om halvt nedgrävt i marken. Man grävde helt enkelt ut en halvmeters djup grop i den storlek som huset skulle ha. Därefter byggde man väggar av torv som man skurit i tegelstensstora bitar och staplade ovanpå varandra. Ett fönster eller två sattes in och invändigt klädde man väggarna med stockar. Taket byggdes av stockar som man täckte med torv och jord. I huset hade man en kamin för värme och matlagning. När man fick råd byggde man ett riktigt hus i trä. Torvhuset påminde nog lite om en backstuga.

Flera källor vittnar om hur nybyggarna och indianerna bytte varor med varandra och att deras barn ibland lekte med varandra. Hade jakten varit god ville indianerna gärna byta till sig potatis av nybyggarna mot kött. I Wisconsin och Minnesota där många svenskar bodde fanns winnebago-, chippewa- och siouxindianer. De levde nomadliv och flyttade sina tält när maten i naturen runtomkring tagit slut. Bevarade berättelser om hur indianerna besökte de vita nybyggarna för att röka fredspipa och dricka kaffe finns det en del av. Skildringar av hur indianer kom med mat till nybyggare som levde på svältgränsen under vintern.

12/10/2015

YRKE BÅTSMAN

År 1680 fick Karlskrona sina stadsprivilegier och samtidigt beslutades det att det skulle byggas en ny örlogsbas i Sverige. Det beslutades att bygga upp en ny organisation med båtsmän i Blekinge och Södra Möre (i Kalmar län). En stor mängd med både befintliga och blivande båtsmän från olika delar av landet flyttades, ofta blev de tvångsförflyttade för tjänstgöring på annan ort. De kom framförallt ifrån tre olika områden. Bara ett fåtal kom ifrån Blekinge. I Blekinge fanns det 4:e kompaniet som var Fridlevstad Tving och Hjortsberga. Kompanierna var ungefär
lika stora, ca 150-170 man.

I Blekinge skulle varje hemman hålla sig med en båtsman och bonden som ägde hemmanet kallades rusthållare. Gårdarna i Blekinge var ofta små, så då fick flera bönder gå samman för att hålla en båtsman. Att hålla en båtsman förde med sig kostnader och bekymmer. Rotebönderna var skyldiga att skaffa en ny båtsman om den som innehade tjänsten dog hemma eller i krig. De var också skyldiga att sköta torpet när båtsmannen inte var hemma.

Båtsmanstorpet såg ut som ett vanligt torp men var mindre, ca 24 kvm bestående av ett rum med spis, förstuga och en liten kammare. Btm torpet hade en tillhörande ladugård med plats för en eller två kor. Till torpet hörde ochså en liten jordlott att odla tex. potatis på. Ofta var torpen utspridda runt om i byns utkanter på den sämsta marken, ibland fick båtsmannen bo hos rusthållaren när bostad saknades.

När tjänstgöringen var över var det dags att åter bege sig hem till torpet och byn, där frun och barnen hade skött torpet efter bästa förmåga. För att försörja sig måste hela familjen hjälpas åt med arbetet på båtsmanstorpet.Familjen hade också skyldighet att hjälpa till på rusthållarens gård. Rusthållaren var skyldig att hjälpa till med sådant som familjen inte klarade när båtsmannen var borta.

Båtsmanskontrakt finns främst från 1800-talet och anger hur mycket båtsmannen fick i kontant lön, hur stor jordlotten skulle vara, samt hur mycket ved och spannmål han skulle ha. I Blekinge kunde hemkallet bestå av: ved, bete för en ko, 2 tunnor spannmål, 1 lass hö och halm eller åker, äng och lada. Varje år fick båtsmannen: En fodrad jacka av vadmal, en halsduk, ett par byxor, en väst, en mössa, två skjortor, ett par läderskor samt två par strumpor. Var 3e år fick han: Hängmatta, kapprock, kappsäck och täcke. Kläderna syddes av byns skräddare efter angivna mönster.

När det var dags för båtsmannen att åka till Karlskrona för att arbeta, lästes uppfordringen upp i kyrkan. Då skulle rusthållaren ta fram kistan med de saker som båtsmannen endast fick använda i tjänsten. Rusthållaren skulle skjutsa kistan och matsäcken till den bestämda mötesplatsen. Båtsmannen brukade också få åka med. Från mötesplatsen gick sedan resan med båt, hästskjuts eller till fots, vidare till tjänstgöringen Karlskrona.
Båtsmannens arbete i Karlskrona bestod av vakthållning, exercis, arbete på varvet eller tjänstgöring ombord på flottans fartyg. Under landtjänstgöringen fick de själva skaffa både bostad och mat. Arbetet ombord bestod i att betjäna kanonerna, vara "till väders" uppe i masterna och stå vid rodret. Livet ombord på fartygen var hårt. De som inte skadades eller dödades i striderna kunde råka ut för olyckor eller sjukdomar. Disciplinen ombord var
mycket sträng. Vanliga brott var rymning, stöld och fylleri. Straffet var ofta prygel.

Manskapet sov i kojer eller hängmattor. När en arbetade sov den andre. Mellan kanonerna var matbord upphängda. Menyn ombord: Morgon måndag, onsdag, lördag, smör, brännvin. tisdag, torsdag, fredag, söndag salt sill, brännvin. Middag Måndag och Torsdag surkål, havregryn, fläsk. Tisdag och Fredag ärter, havregryn, salt kött. Onsdag och Lördag ärter, havregryn, salt sill. Söndag salt kött och en pudding som de lagade av vetmjöl och smör. Afton alla dagar korngryn, smör, brännvin. Vid speciella tillfällen utdelades tobak och extra brännvin. Färskt kött och fisk kunde ges då det fanns tillgång, liksom grönsaker till soppa.

Så småning om byggdes ett logement. 1846 var Båtsmanskasernen på Stumholmen (Carlskrona) klar. Här låg båtsmännen och sov i långa rader i sina hängmattor. Kasernen är byggd med (båtkänsla invändigt). Huset sägs efterlikna livet till havs.

När båtsmannen antogs fick han ett båtsmansnamn det namnet fick han behålla tills han blev avskedad eller blev pensionär. Namnen de fick kunde vara efter platsen, ett verktyg/vapen eller efter utseende etc. Namnet följde vanligtvis med torpet. Båtsmannen skulle tjänstgöra så länge han var duglig till krigstjänst. Han kunde avskedas för oduglighet, bräcklighet eller ålderdom. Pensionen så kallad gratial utdelades till den som blivit fördärvad under tjänstgöring eller efter lång och trogen tjänst. Olika belopp utbetalades om han tjänat 30 eller 15 år. Efter 30 år kunde pensionen vara 12 rd och för det kunde han köpa 2 tunnor råg eller 15 par strumpor. Den som inte var sjuklig måste vara över 60 år för att få gratial. Den avskedade båtsmannen och hans familj måste lämna båtsmanstorpet efter avslutad tjänst, och de fick det ofta mycket svårt därefter. Hade de tur kunde de flytta in i ett annat torp på rusthållarens ägor. Avsked med legopass kunde om båtsmannen få, om han valde att bli yrkesverksam och blev tex hantverkare eller valde att anta gårdsbruk i stället. Ca 174 st av Sveriges båtsmän fick legopass i sin bästa ålder mellan 25-40 år.

Vid generalmönstringen vart 5e år skulle både utrustning och manskap mönstras. Varje båtsman och hans utrustning granskades noga. Den som inte höll måttet avskedades och en ny båtsman skrevs in i rullorna.

Av båtsmännen på Kroppasjö hette 3 st Tillka antagna 1685-1709-1721. Namnet är sannolikt en förkortning av Tillkohna då den första "Tilka" kom från Letala i Finland. 10 st hette Löngren antagna 1724-1735-1747-1781-1788-1831-1840-1841-1857-1870.

Längsta tjänstgöringen i Kroppasjö hade Anders Pärsson LÖNGREN antagen 15 Maj 1788 avsk 29 Sep 1826. 38 år som båtsman, gratial vid 56 år. Född ca 1770 avliden 18 Jan 1849.

Kortaste tjänstgöringen hade Sven Svensson Löngren ca 1 år som båtsman. 1840-1840. Född 1819-05-28. Sista båtsmannen i Kroppasjö var Karl Svensson LÖNGREN antagen 12 Apr 1870 avskedad 6 Maj 1876.Född 30 Aug 1848 avliden 11 Mar 1923.

Sista båtsmannen i Sverige var Sven August Walbom från Ramdala antagen 9 Aug 1895 avskedad 21 Aug 1932 efter 37 år som båtsman. Född 23 Dec 1876 avliden 16 Mar 1956. Benådad med svärdsmedaljen den 16/3 1926. Avsked den 21/8 1932 med svärdspension.

Ett stort tack till Karin Nilsson på Blekinge museum, för valda delar av texten som är skriven här.

12/10/2015

Båtsmanskasernen på Stumholmen i Karlskrona.

21/09/2015

RESAN TILL AMERICA

De flesta svenska emigranter åkte tåg till Göteborg, det var viktigt att vara där i god tid före avresan. I Göteborg vid Sillgatan fanns det emigranthotell med gångavstånd från tågen till kajen vid Packhusplatsen där båtarna avgick ifrån, här kunde emigranterna bo till det var dags att resa. Det var dock lätt att bli lurad av privata uthyrare som tog ut överpriser och packade in emigranterna i överfulla rum. De som bodde i södra Sverige kunde åka med båt direkt från Karlshamn i Blekinge. Från ca 1860 åkte mertalet från Göteborg.

De första emigranterna från Sverige till Amerika reste som passagerare på segel lastfartyg. Man bodde i lastrummen och resan kunde ta upp till 90 dagar. Överfarten till Amerika kunde vara mycket hård och de flesta drabbades av sjösjuka. Hygienen var dålig och epidemier bröt lätt ut såsom colera och tyfus spreds lätt ombord. Det rådde brist på så väl färskvatten som mat.Många dog under överfarten eller följde med i djupen då fartygen gick under.I början av 1850-talet reste man med segelriggade ångfartyg som var ägda av utländska rederier och var avsedda för passagerare. Under slutet av 1860-talet när massutvandringen kom igång var det vanligaste sättet att ta sig till Amerika med Wilsonlinjens postångare från Göteborg till Hull i England och därifrån vidare med tåg till Liverpool. Överfarten till Hull gick med ganska små och rangliga fartyg, och komforten ombord för passagerarna i tredjeklass var under all kritik, då även boskap transporterades under däck. De trånga utrymmena i kombination med dålig ventilation och sjösjuka gjorde att resan på 2-3 dagar mellan Göteborg och Hull kunde vara mer mödosam än färden mellan Liverpool och New York. Med tiden blev dock komforten och servicen bättre.I Liverpool fick man vänta på en atlantångare för vidare färd till New York, som nu blev den vanligaste ankomsthamnen. En resa med ångfartyg i mitten av 1860-talet tog ca en två till veckor, vilket var en avsevärd förbättring, då segelfartyg som man använt tidigare tog flera månader.

En Amerikabiljett från Göteborg till New York 1870 kostade cirka 130 kronor, som för en bonddräng var en hel årslön. I början av 1880 kostade den cirka 105 kronor, men redan år 1883 låg priset på under 80 kronor. För dem som hade möjligheten var det billigare att få en biljett tillsänd sig från Amerika, en så kallad prepaid ticket. I Amerika var nämligen biljettpriserna lägre. Priset för en Amerikabiljett 1908 var 126 kr för en 3:dje klass biljett, 206 kr för en 2:dra klass biljett vilket kan jämföras med medelinkomsten för en arbetare som då var ca 100 kr. Då tillkom det också en invandringsskatt på 15 kr. Senare krävdes intyg som visade att man hade pengar för att överleva den första vistelsen.

Mellan åren 1850-1880 var åren de flesta utvandrarna, både män och kvinnor, lämnade Sverige. Mellan 1851 och 1910 emigrerade knappt en miljon människor från Sverige till Amerika. De allra flesta immigranterna anlände till New York, och de hamnade i Castle Garden eller Ellis Island. Castle Garden (som i dag heter Fort Clinton) som ligger på Manhattans sydspets var den huvudsakliga ankomstterminalen för immigranter mellan åren 1855 och 1890. Ankomsthamnen var under den tidiga utvandringen vanligen Boston.

För de allra flesta nyanlända var proceduren föga omfattande. Enligt vittnesmål var den mellan tre och fem timmar lång och utgjordes till största delen av köande. Vanligen fördes immigranterna och deras bagage med pråmar från ankomsthamnen till Ellis Island. Bagaget kontrollerades och immigrantens handlingar granskades i ”Inskrivningsrummet”. Alla immigranter fick genomgå en enkel hälsokontroll. Myndigheterna letade efter personer som exempelvis var blinda, mentalsjuka eller misstänktes bära på en smittsam sjukdom. De sistnämnda sattes i karantän, medan sjuka människor lades in på sjukhus. Om det fanns några frågetecken kring en person kunde han eller hon få tillbringa flera dagar i någon av öns sovsalar.

Alla nyanlända fick svara på 29 frågor. Syftet med frågorna var att säkerställa att invandraren hade de utresehandlingar från hemlandet som krävdes, en summa pengar som täckte de första utgifterna, ett sätt att försörja sig. En mindre andel nyanlända skickades tillbaka till hemlandet, främst personer som hade tvivelaktiga dokument, som inte hade någon i USA som kunde fungera som garant eller kontaktperson, som hade allvarliga hälsoproblem eller var tidigare straffade. Efter 1884 måste man skaffa ett flyttbetyg innan man kunde köpa biljett. Flyttbetyg var nödvändigt för alla som emigrerade eller flyttade inom Sverige. Det skrevs av prästen i hemförsamlingen och innehöll bla. annat namn, yrke, varifrån och vart man flyttade.

Den positiva sidan var att svenskar betraktades som renliga, gudfruktiga, ärliga och arbetsamma. De svenska flickornas höga arbetsmoral och goda kunskaper gjorde att de i många fall var eftersökta som husor.Många av männen blev jordbrukare, medan andra blev skogsarbetare eller gruvarbetare Minnesota var den delstat som lockade flest svenska emigranter.

Det nedsättande uttrycket ”dumb Swede” användes ofta, kanske inte för att de svenska immigranterna ansågs vara dumma, utan för att de inte talade engelska.

Det finns platser i USA med svenska stadsnamn som Kalmar, Ronneby, Borgholm, Falun och Malmo. Stockholm kan man hitta i minst tio amerikanska delstater.

04/08/2015

DRÅPET PÅ DRÄNGEN PETTER KLYFWERT PERSSON 1844

Petter var född 1798-08-23 i Älmeboda Småland. Han flyttar till Bredasjö 1813 För att bli båtsman. Är då 16 år. Antas till båtsman 1813. Tjänar som båtsman i 23 år. Avskedad 1836 för vanfejd och liderlighet. Hans son Peter föds i April 1837 (kan varit orsaken till avskedet). Moder är Pigan Maria Andersdotter från Kolshult (Eringsboda).

Petter flyttar till Kroppasjö 1837 för att bli dräng. Tjänar som dräng på olika gårdar i område Tving, för att senare komma tillbaka till Kroppasjö 1843. Blir då dräng hos Bonde Carl Carlsson. Petter hade en stark kroppsbyggnad, en längd på ca 192 cm och var känd för att ha ett hårt och våldsamt lynne.

På kvällen den 24/10-1844 hade Petter och två andra personer gått från Guttamåla (där han för tillfället arbetade) till Kroppasjö. Här hade han tillsammans med sitt sällskap, och tre andra som var Sven Nilsson, Ola Jönsson och f.d båtsman Carl Svensson Löngren Netterman supit i f.d båtsmans Anders Löngrens stuga, till midnatt. Här hade Petter kommit i ordväxling med Sven Nilsson över 6 supar. Anders Löngren lyckades att avstyra vidare gräl och straxt därefter gick Petter och tre av de andra i väg från stugan. De skildes åt utanför, och Petter gick gångstigen tillbaka mot Guttamåla.

Petter återfanns senare död, ca 300 m från Anders Löngrens stuga. Petter hade dött av svåra skador i huvud och bröst som vållats av något grovt tillhygge. De fem festdeltagarna utom stugägaren blev alla häktade som misstänkta för dråpet. Målet var uppe i många häraldsting men någon klarhet skapades ej. Starkast misstänkt var Sven Nilsson som tidigare hade tjafsat med Petter och Carl Löngren Netterman. Carl Löngren Netterman hade återvänt till stugan och sagt att han gått vilse och irrat omkring i skogen. Långt senare åtalades Ola Jönsson för dråpet. Om han fick något straff går ej att se. Ola dog av TBC/lungsot i april 1854 under pågående åtal.

En dräng var således en jordbruksarbetare och utförde grövre sysslor på gården. Drängarna var vanligen ogifta och anställdes i regel på helårskontrakt. Deras anställning lydde under tjänstehjonsstadgan. Under 1700- och 1800-talen var drängarna mindre i antalet än pigorna, även om det tunga jordbruket krävde mansarbeten i större omfattning. På de större gårdarna bodde drängarna ofta i en särskild drängkammare eller i en separat byggnad, en sk. drängstuga. I Sverige så kom anställda att kallas för tjänstedrängar respektive tjänstepigor för att skilja dem från gårdarnas egna söner och döttrar. Senare kommer benämningen drängar och pigor enbart att användas för anställda.

28/06/2015

Att vara piga i Sverige på 1800-talet

Stina arbetade 16 timmar/dygn, och hade bara ledigt ett par timmar på söndan. Arbetsdagen började 04.30 och slutade ofta inte förrän vid 21.00 tid på kvällen. Då gick man direkt och lade sig, utom på lördan då det var dans. Kaffet tycks ha varit den välsignelse som fick pigorna att orka genom de långa dagarna. Gården som hade kor skulle mjölkas tre gånger om dagen. Dessutom skulle kalvar, grisar och höns matas, och mat skulle lagas åt hela hushållet, som bestod av husbonden och hans fru, deras fem barn, två pigor, fyra drängar. Utöver detta skulle pigorna väva, tvätta, baka och slakta. Pigorna hade kaffepannan på spisen innan drängarna steg upp, och medan mansfolket sover middag ska de diska och förbereda kvällsmat. Efter maten är männen lediga medan kvinnorna röjer upp och ibland sätter deg för nästa dags brödbak. Husbonden själv är den som tillbringar mest tid på sofflocket. Under sin tid som piga delar Stina en smal utdragssoffa med pigan Anna. Pigorna delade säng i en liten kammare som på dagen användes som matrum. Trots trängseln, lössen och de lindrigt rena sängbolstren så sover hon gott, utmattad av det hårda kroppsarbetet.

Kring sekelskiftet 1900 tjänade en piga 100–150 kronor per år, förutom mat och husrum. (Ett kilo saltat fläsk kostade vid denna tid en krona, och ett kilo sill 30 öre.) Det var ungefär hälften, eller kanske två tredjedelar, av vad drängarna fick.

Avtal om anställning fick göras endast under en kort period varje år, mellan Larsmäss och Mickelsmäss (10 augusti till 30 september). Säga upp sig kunde man göra under två veckor i början av augusti. Uppsägning under andra tider betydde att man gick miste om innestående lön.

Allt detta fanns med som ingredienser i Stina Carlsdotters liv i början av 1800-talet. Stina Carlsdotter som var född 1791 fick börja arbeta som piga redan som liten flicka. När hon var i 20-års åldern tjänade hon på en gård i Kroppasjö. På granngården fanns bonden som hette Isak Siggesson f. 1769. Han skulle gifta sig 1816-06 med sin då 18 år yngre festemö Ingrid Nilsdotter f.1787. Paret får fyra barn och det första barnet Karin föds 1817 -Men innan dess får pigan Stina en dotter, Maria Isaksdotter f. 1815, som alla vet är ”oäkta”, det vill säga född utanför äktenskapet. Men alla vet ochså att det inte råder något tvivel om faderskapet. Det är Isak Siggesson och ingen annan som är fadern. Enligt lagen har Sina rätten att vägra uppge vem som är far till barnet, och det gör hon inte heller. Domen över Stina blir hård, både från samhället och från kyrkan.
Stina dör endast 32 år gammal i lungsot (tbc), då hennes dotter bara är 8 år. Fd Båtsman Anders Löngren och hans fru Karin Svensdotter tar då över vårdnaden om Maria, då Stina är inhysespiga hos dem vid sin död. Maria flyttar till Hjortsberga 1834.

Historien om Stina, Maria och Isak är sann, och är hämtad från hf gjorda i Kroppasjö mellan 1814-1823

29/05/2015

LIVET SOM TORPARE KUNDE VARA HÅRT OCH FATTIGT

Torpet bestod av ett rum, en liten kammare, förråd och ett litet kök. En farstu vid fin ingången. Man sov skavfötters på hackad halm i bäddsäckar. På vintern var det kallt, ofta frös vattnet i köket. Frukosten bestod av bröd, potatis och sill. Sillen köptes i tunnor och stektes på glöden. Till middag mellan 12-13 mjölvälling och bröd. Kvällsmaten potatis och fläsk vid halv 5. Vid 20 tiden åt man gröt.

Torparen ägde oftast ett par kor en stut eller oxe, några får, en gris och höns.Han hade ett mindre jordbruk och hustrun skötte djuren och skickade barnen till skolan.

Barnen fick gå, till skolan hela året som låg en lång bit bort. Barnen gick i träskor även om det var kallt och djup snö på vägen. Ofta var det kallt i skolsalen och mjölken i ryggsäcken frös. Skolgången var 2 år i småskolan och 4 år i folkskolan.
Torparbarn hade inga leksaker, så de fick leka med varandra eller roa sig själva.

Nästan alla torpare gjorde dagsverke för sitt arrende till bonden. 1-3 dagar i veckan beroende på arrendestorlek, men så fick de mat. Lönen var ca 1 kr/dan för 10-12 timmars arbete. Arbetet började kl 6 på morgonen och slutade ca 8-9 på kvällen. Man fick vila 1-2 timmar på dan, om möjlighet fanns.

Vad olika saker kostade för torparen att köpa
En ko 40-50 kr
En spädkalv 5 kr
Ett får 5 kr
14 dagar gammal gris 2-5 kr
Kött 30 öre kilot
Fläsk 30-40 öre kilot
Smör 1,40 kr kilot

23/05/2015

ATT VARA BACKSTUGEBO

På 16-17 och 1800- talet var ofta backstugan platsen där de riktigt fattiga människorna bodde, till exempel de äldre, de oförsörjda, änkor och kvinnor med så kallade oäkta barn. Backstugesittaren var helt beroende av markägarens godtycke, men disponerade i regel över ett litet potatisland, och kanske en jordlott, som jordägaren lånat ut. Hushållet kunde ha mindre djur såsom katt, höns, gris. Nästan alltid var de som bodde så här mycket fattiga, och försörjde sig på tillfälliga arbeten tex hemslöjd. Stugan var skattebefriad.

Stugan som var omgiven av skog på alla sidor utom en liten öppen plats för potatisland. Den var byggd av grovt tillyxade stockar frätta av tidens tand. Ingen brädfordring och ingen målning hade påkostats. Yttertaket var gamla kantstötta skifferhällar eller torv. Ett eller två fönster fanns på stugan, som var kantiga med många små rutor, som släppte in en dämpad dager, det var skumt i stugan även i dagsljus. Golvet kunde vara av breda, slitna bräder och mycket ojämnt. Där kvistarna suttit fanns det upphöjda knölar då de inte slitits lika fort som resten av bräderna. Vissa hade bara sten eller jordgolv, och stugan var ca 3x4 m stor.

Dessa backstugor var bebodda till i början på 1900 talet på vissa platser.